Till gårdagen. Den var händelserik och låååång!! Jag och Fredrik turnerade medan Lisa och Daniel stannade i huvudstaden med barnen. Sando, som är direktor för arbetet här nere var med oss och han hade nog väldigt svårt att förstå varför Daniel var hemma med barnen. Vi for 2,5h enkel väg ner till Drkoia där det finns ett arbete sen några år tillbaka. Två anställda, en kock och en programansvarig och någonstans på 25 barn. Som tur är så är arbetet självrensande, det är ju lite pinsamt att gå dit för att äta så när familjerna får det bättre så slutar barnen komma. Kontakten med dem släpps dock inte. Vi åkte hem till några familjer som får familjehjälp i form av matpaket och hembesök. De var väldigt tacksamma. Man märkte att de verkligen försökte få ordning på sina liv. Det var väldigt enkla hem men rena, till skillnad från det somnar senare skulle möta.
Efter lite sång med barnen och lunch så åkte vi ännu längre bort, till Edinet. Där mötte vi ett ryskt pastorspar, Vadim och Natascha som för fyra år sedan flyttade dit för att jobba bland zigenarna. Om jag förstod rätt, inte lätt med ryska, så är 80% av befolkningen i byn zigenare. Församlingen som de startat hade nu 40 medlemmar. 30 var zigenare och 10 var moldaver. Det var dock oftast många fler på gudstjänsterna och bibelstudierna. De hade för ett halvår sedan startat en skola för de barnen eftersom de inte kan gå i vanlig skola, dels har de inga pengar till skolmaterial och dels så är 90% av zigenarna inte läskunniga. Problemet är att barnen är så hungriga så de har svårt att lära sig något men pastorsparet har inga pengar att ge 20 barn mat. Det har försökt ge av det de kan men det räcker mest till fika. Skulle de ha mat så skulle nog skolan lätt fördubblas. Nu är nog planen att vårt arbete här ska täcka matkostnaden för barnen så de kan gå vidare i skolan.
Vadim och Natascha tog med oss hem till en familj. De bodde nio personer i ett skjul som är i storlek med vårt vardagsrum. Det var det hemskaste jag sett. Ett rum med tre sängliknande möbler, en liten eldstad mitt i rummet, fullt med flugor, trasiga fönster och så smutsigt att jag kände mig tvungen att tvätta mig efter att ha tagit i ett av barnen. Inget vatten och ingen el, kattungar och smutsiga små konstiga hundar överallt. Vadim frågade mamman varför hon inte varit i kyrkan och hämtat ett nytt fönster, de hade nämligen förberett ett åt henne. Hon kom med någon dålig bortförklaring typ som att hon inte haft tid. Natascha sa åt henne att hon borde städa upp med tanke på barnen men då skyllde hon på att hon inte hade någon borste. Det kändes som bon inte kunde se att livet kunde vara något annat. Vadim berättade att många av dem inte kan byta livsstil, de är så vana att leva under dessa hemska förhållanden så det inte går att bryta. De kan bara det livet. Samtidigt så har de som gått med i församlingen fått ett väldigt mycket bättre liv, slutat med alkohol och droger och kriminaliteten i byn hade sjunkit tydligt. Vilka hjältar!! Tänk att orka leva som Vadim och Natascha gör, jämt! Det får mig att inse lite om min egen bekvämlighet. Vilka uppoffringar gör jag i mitt liv för att andra människor ska få det bättre?
Efter en lång gudstjänst, där Fredrik predikade och jag sjöng så åkte vi tillbaka. När jag kröp ner i sängen bredvid min man som inte slår mig och mina rena, friska, mätta barn så tänkte jag på de sju, troligen hungriga barnen som trängdes i sängarna, under de smutsiga gamla överkasten.
Det är spännande att läsa, det är det. Men jag tror det kan vara dags att avaktivera din stavningshjälp. Det verkar nämligen lätt kontraproduktivt att hjälpa de fattiga genom att skicka dit ett matvrak.
SvaraRadera/matvraket