Tisdag

Nu är både familjen Hellsing och familjen Olsson trötta. Lite som tredje dagen på en skidresa.

Den här dagen styrde vi söder ut, alla utom Lisa och Emma som stannade i Chisinau hos goda vänner. Vi andra åkte till Vozneseni där vi kolla på ett av projekten. Det är en väldigt fattig by med ca 400 invånare, det är svårt att veta exakt hur många som bor där för det är så många som flyttar fram och tillbaka. I byn finns en skola upp till 9:onde klass och ska man utbilda sig mer får man göra det i någon av städerna men det får man betala själv så det är knappt ingen som gör det. I byn finns inga jobb som ger inkomst utan man odlar på sin lilla tomt. Under Sovjet-tiden så fanns det stora Kolchoser, lantbruk där man delade på vinsten under så många dagar man jobbade, där folket i byn jobbade. De hade även en stor kycklingfarm som gav arbete. Men nu finns det inget. För några år sedan hade ofta alla i sådana här byar jobb under sådden och skörden för då gick hundratals människor ute på åkrarna - nu ser man traktorer. Det betyder utveckling för landet men det betyder arbetslöshet för folk i sådana här små byar. Vi var inne i små hus där det bor alldeles för många människor. Mat lagar man över öppen eld på ett litet murat kök ute på tomten - på sommaren. På vintern gör man likadant men inomhus... Jag såg en frys, men ingen sladd till den. Fattigdomen är total.

Församlingen i byn håller på att bygga en ny kyrka. De är 12 pers i församlingen!! Det är pastorsfrun som ansvarar för matprojektet. Just nu håller de till i ett hus som ägs av någon som flyttat till Italien för att jobba men i september hoppas de att kunna flytta in arbetet med barnen i kyrkan. Det kommer bli jättefint! Troligen det fräschaste stället i den byn. Hon berättade att de i ett rum ska ha tvättstuga och extra sängar. Tydligen är det mest kvinnorna som skickas iväg utomlands för att jobba och då finns det ingen hemma som tvättar. Hon berättade även att kvinnorna kommer med sina barn och ber dem ta hand om dem medan de är borta, man vill inte lämna barnen ensamma med pappan för ofta så blir de slagna. Medan hon berättade så rann tårarna och jag hade själv svårt att hålla dem borta, speciellt när hon säger att det inte finns någon framtid för byn. Finns inget hopp. Människor har inget att leva för.

Vi åt tillsammans med glada, givmilda människor som lever för att hjälpa sin by. Tänk om vi i Sverige också kunde leva lite mer för varandra. Det känns helt overkligt att de människorna lever utan toalett och rinnande vatten medan vi tycker att vi behöver bättre bredband och större hall. Här sitter vi med våra Iphones och överfyllda kylskåp medan människor bara 250 mil från Sverige nästan svälter ihjäl. Världen är bra konstig.